Med tanke på att jag sprang nästan en mil i går så tycker jag att jag borde känna något i dag, men det gör jag inte. Det kanske är så, trotts allt, att om man springer regelbundet så bygger man upp, eller i alla fall vänjer kroppen vid det. Jag har alltid haft mina misstankar att man sliter ut kroppen om man springer, men jag kanske har haft fel, hoppas det!

Jag tycker inte om folk som beklagar sig och gnäller, det har ju blivit väldigt populärt nu, med Facebook och allt, stackar mig som är sjuk eller stackars mig som få ta hand om mina sjuka barn. Ja, livet är sånt, lev med det har man lust att skriva! De som verkligen har det värst brukar inte skriva något, konstigt nog … I alla fall, det jag ville säg var att om jag skriver här i bloggen att jag har ont än här, än där, så är det för att jag själv skall veta det tills ett senare tillfälle, kunna gå tillbaka och kolla, inte för att gnälla. Det är absolut inte synd om mig, jag kan ju faktiskt springa, det är inte alla som kan, men jag vill gärna veta hur var det för ett år sedan etc. annars glömmer jag. Tidigare har jag alltid fått sluta att springa för att jag fått ont, men denna gången verkar det som att jag kommit längre. Kan springa på asfalt och lite överallt.

Jag skriver bloggen för min egen skull, men skulle nån hitta den är det ju roligt och skulle nån ha nytta av den är det ju helt otroligt!

Jag hittade gamla noteringar sedan 2005 på ett papper om sträckor jag sprungit/gått och tider. Det var intressant, trodde att jag hade slängt dom. Jag får scanna dom och spara dom här så att dom inte kommer bort igen …