I går sprang jag Prästtjärn för första gången sen våren 2013! Känns lite sjukt att det var så länge sedan. Vart tar tiden vägen egentligen?

Det gick sådär, kan man väl säga. Jag hade som mål att ta mig runt utan att gå och det lyckades jag med, men mer var det inte. 37 minuter blev tiden. Det var i och för sig ganska mörkt och sista biten såg jag nästan ingenting, hade ingen pannlampa så jag fick ta det lite försiktigt, kanske hade blivit någon minut bättre i ljus.

Det som var lite trist var att jag kände av hälsenan efter 3 km ca. Förstod först inte om det var nån skit i skon eller om det var senan, men det kände jag i morse, senan var öm igen. På med lite tåhävningar alltså. Det verkar som om det är backarna som gör att det blir problem, så till er som har problem med hälsenor, spring plant!

GPS:en var inte klockren igår heller, tog bra tid på sig innan den startade och sedan hade den inte reggat första km när jag tankade upp info på Suuntos site. Den hade dock koll på sträckan ändå så värdena verkade stämma.

Var hos läkaren för ett par veckor sedan. Har som jag nämnt tidigare ont under båda fötterna från och till. Nedsjunkna framfotsvalv har jag tydligen och jag måste använda inlägg i skorna hela tiden, det kommer inte att bli bättre med tiden, snarare tvärt om. Igår var jag hos en ortopedtekniker och skaffade mig ett par inlägg till, har redan ett par, men nu köpte jag ett par tunnare, mer för ”finskor”. Bara att hoppas att det onda går över om man börjar använda dessa regelbundet nu då. Lite jobbigt annars för det sticker, bränner och gör ont under fötterna. Ja är det inte det ena så är det det andra …

Måst säga att jag har viss förståelse för folk som slutar träna. Får den känslan ibland, konditionen var mycket bättre för ett halvår sedan och nu orkar man knappt runt utan att gå, men inte ge upp, bit ihop så kommer väl konditionen tillbaka igen, och då blir det kul på nytt!