Ja, det var pirrigt innan, har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv och alltså var det första gången för mig att springa Göteborgsvarvet! På förmiddagen gick jag bara och väntade på att klockan skulle gå, min starttid var ju 15.46, en dryg timme efter prisutdelning!
Fick skjuts till tåget och satte mig och väntade. Hörde strax att det var inställt och buss skulle ersätta, men ingen buss kom. Fick ringa frugan som som tur var, var i närheten, hon körde in mig till Drottningtorget där jag skulle möta en kollega. Vi tog oss efter lite ytterligare småstrul till Slottsskogen i alla fall där vi mötte upp ytterligare en kollega.
Kollade upp var väskorna skulle lämnas och gjorde oss i ordning, pulsklocka, smörjde fötterna med vaselin m.m. Drack ordentligt, det var 27 grader varmt, varmaste dagen på året!
Så då var det dags. Började springa. Det här gick helt enligt plan, lugnt och fint, allt kändes kanon! Första kilometern på 35 min. Inte snabbt, men med de värsta uppförsbackarna avklarade så kan det ju bara bli lättare nu, eller hur?
Efter Älvsborgsbron, kom man ner utmed norra älvstranden och där är det ju platt och lättsprunget, men nu blev det inte som planerat. Min puls låg farligt högt, 176 ca, och jag blev lite orolig att trötta ut mig för mycket så jag slog av på tempot lite. Efter ytterligare några km fick jag ont, ont på ett sätt jag aldrig fått förut, ont i höfterna precis som om jag fått en skada. Det värkte rejält. Efter ytterligare ett par km tog jag vatten och gick lite, fick ner pulsen, men värken var kvar. Hade ingen lust i hela världen att springa vidare, men gjorde det ändå. Sprang fram till Götaälvbron där jag gick uppför. Sen sprang och gick jag blandat uppför Avenyn mot Götaplatsen. 4 km kvar, kollade klockan 2.10, utvilad och i superform hade jag kanske kunnat springa 4 km på 20 min, man absolut inte nu, så jag fortsatte att småjogga, gick lite och joggade igen. 1 km kvar, spurt, nä, första gångbron innan Slottsskogsvallen, nu spurtade jag, trodde att målet var vid sista bron, men det var det ju inte, det var ju inne på stadion såklart och att sluta spurta nu var ju förnedrande så jag fortsatte, sprang nog om 2-300 löpare de sista 400 metrarna, det var som dom stod stilla, det var helt klart loppets höjdpunkt! (och ett tips om ni vill att fotograferna skall ta bilder på er, dom tog 9 bilder bara på min spurt :-))
Så, det fanns alltså lite kraft kvar, men smärtan i höfterna gjorde att jag under loppet inte kunde förmå mig att springa fortare. Har funderat på detta (och skall fortsätta), men det jag tror är: Jag har aldrig sprungit på asfalt (nästan i alla fall), så stegisättningen blir hårdare. Mitt löpsteg är nog inte heller det bästa och här är ju frågan om man överhuvudtaget kan få till ett som är bra. Längden, har aldrig sprungit längre än 1,5 mil och det bara en gång så kroppen är inte van vid påfrestningen. Blåsor på fötterna fick jag också trotts vaselin, får testa något annat nästa gång.
Så här såg mina tider ut:
Nu två dygn senare har jag en otroligt träningsvärk i både höfter och vader. Så detta har varit en lärdom.
Men, nöjd måste jag säga att jag är ändå och nästa år, då blir det under 2.30 i alla fall (fast så klart, jag vet att jag borde kunna bra mycket bättre men målen får vara realistiska).
På kvällen blev det lite firande!
Jag skall lägga upp lite roliga länkar snart där man bla. kan kolla hur alla springer på en karta med små gubbar som kutar omkring, kul om man vill jämföra med andra eller bara får mer statistik om hur man själv sprang!
