Dum som man är, var man ju tvungen att testa springa efter benhinneinflammationen (det är ju inte egentligen det, men kallas så ..). Har ätit Diclofenac och smörjt med Voltarensalva regelbundet, vet inte om det hjälper, men det känns ju bra att göra något i alla fall.

Började springa vid Härlanda tjärn, tänkte att om det funkar skall jag springa milen och sen ytterligare lite. Började lugnt, sprang bakom två kvinnor som tjattrade oavbrutet, den ena hade tydligen en dotter som skulle börja gymnasiet efter sommaren som hade hamnat i dåligt sällskap ”för hände det igen skulle hon ringa någons föräldrar”. Hur lockande det än var att ta del av deras liv som de frikostigt delade med sig av 🙂 sprang de lite för långsamt så jag fick springa om.

Allt kändes bra så jag vek av på milen. Höll ett lugnt tempo speciellt uppför och kände hela tiden efter om det gjorde ont i smalbenet. Det gjorde det inte, kände kanske lite aningar, men inte mer. Kom runt milen på 1,15,18 vilket var nästan fem minuter snabbare än när jag sprang den för två veckor sedan, då gick det på 1,20 blankt. Fortsatte sedan åt fel håll för att få lite längre sträcka i benen, blev knappt 1,4 mil totalt.

Positivt får man ju verkligen summera detta med, en snabbare mil och inte ont i benet.

Jag sprang i mina gamla Nike-skor igen och jag lär inte byta till mina nya Asics innan Göteborgsvarvet, den risken skall vi inte ta. Sen får jag väl testa igen och se hur det går.

Kul att blogga lite igen också!